Sufim, islams poesi

Islamsk poesi, eller sufism, handlar om att vi genom att rena sinnet från det som inte är Gud och veta att Guds sanna väsen är kärlek, kan få den upplysning som öppnar medvetandet. De som utövar det här, sufierna, strävar efter en personlig och direkt kontakt med Gud samtidigt som de får kunskap om vad de tror är den gudomliga kärlekens och vishetens uppenbarelser. De tre huvudsakliga delarna är då kärlek, renhet och visdom.

Sufismen bygger vidare på Koranens och profetens andliga undervisning, och har läromässiga kopplingar till både shiaislam och sunniislam. Sufismen har spridits över hela den islamiska världen, och i bl.a. Centralasien och Indonesien har islam introducerats genom sufismen. Den har slagit rot i Västeuropa och Nordamerika, och i Egypten och Indien tillhör sufismen huvudfåran i islam. Myndigheter och politiska regimer motarbetar ofta sufismen.

Sufisk poesi är mest skriven på arabiska, persiska, turkiska, punjabi och urdu. Den har också påverkat musiken i muslimska samhällen och det har utvecklats många sufiska danser som används som andakter, t.ex sama (en meditativ virveldans), och också musik, qawwali.

Sufisk dans

Två kända poeter:

Rumi

Jalal al-din Rumi levde på 1200-talet i dagens Afganistan. Han räknas som alla tiders största sufipoet och dikterna han skrev är väldigt populära i bl.a Iran, Turkiet och Pakistan, samt av muslimer i Indien och Bosnien. Rumis huvudverk är Divân-e Shams-e Tabrizi, som är en lyriksamling, och Masnavi-ye manavi, som är en lärodikt. Kärleken är det centrala i hans dikter, och han beskriver Gud som den Älskande samt människans och Guds förhållande som ett kärleksförhållande.

Rumi

Dikt översatt till engelska

Rabia

Rabia al-Adawiyya eller Rabia Basri, föddes i Basra på 700-talet och är ett helgon i den muslimska mystikens historia. Mycket av hennes liv berättas av Farid ud-Din Attar, som är en sufipoet, och själv skrevhon inte ner någonting. Enligt Attar blev Rabia såld som slav efter hennes föräldrars död, men blev frisläppt av sin herre när denne såg hennes fromhet. Det mesta av hennes verk finns i texten Tazkiratú 'l-Awliyā ("Gudsvännernas åminnelse"), som Attar skrev ner. Dets sägs att Rabia ansåg att asketismen var en förberedande övning för att nå djupare andliga nivåer, dvs kärlek. Ren kärlek är osjälvisk, förväntar sig varken hopp eller belöning, och utesluter allt som inte är den Älskade. Rabia dog år 801.

Rabia

Dikt översatt till engelska.